Såg Michael Gaunitz film där Stig Dagermans texter, arkivfilm och animationer sammanflätas till en helhet. Det var SVT Dokumentär som visade "Tysk Höst". Frågan är om det fanns/finns någon känslosträng som inte berörs av filmen. (Går bl a att se igen; SVT1 Söndag 1 nov 2009 kl 13.25)
Det är ett Tyskland i spillror som beskrivs, det är bokstavligt grus och aska, sorg och förtvivlan men också människors vilja att överleva - inte revansch, inte att komma igen - bara att överleva.

Hunger kontra demokrati. Hur skall en levande demokrati kunna vara ett alternativ till mat för en hungrande? Stig Dagerman ställde frågorna redan hösten 1946 när han reste runt i Tyskland, iakttog och skrev artiklar för Expressen. Här finns ingen sentimentalitet bara den skärpa som är något av ett signum för Dagerman. Inga politiska syften; kanske var det ett av skälen till den kritik han fick utstå från vissa intellektuella kretsar.
Han avstod, vägrade kanske, att angripa befolkningen. Hungern, kölden förtvivlan var väl densamma oavsett om man tillhörde "segrare" eller förlorare? Hungriga magar mättas varken av blommor eller medlidande.

Var demokrati den mest brinnande frågan för de personer som upplevt terrorbombningarna av Hamburg eller Dresden? Var de drabbade "skurkarna" eller var det Arthur Harris, kallad Bomber eller Slaktaren, (han sviktade
aldrig i sin tro på omfattande bombmattor över städerna), huvudarkitekten bakom detta vansinne. Dresden som f ö helt saknade militära mål och var fyllt med flyktingar.
Var det överhuvudtaget legalt att ställa frågor om tyskarnas lidande efter kriget? Blev det mindre för att Nazisterna, inte tyskarna, begått alla de väl kända övergreppen? Lindrar A:s lidande B:s?
Som syndikalist hatade Dagerman Nazismen precis som han "hatade" hatet mot tyskarna. Tysk Höst är i den delen en ursinniga uppgörelsen med det samtida starka tyskhatet som brett ut sig. Vi behövde en Dagerman idag för att på samma ursinniga vis göra upp med hatets, rasismen och övriga mörka krafter.