Balpas, det brittiska pilotfacket, förbjöds av EU att strejka för att försvara sina anställningsvillkor. Därmed bryter EU mot grundläggande rättigheter för löntagare konstaterar en expertgrupp inom FN–organet  ILO som har prövat klagomål från Balpas.
Målet liknar Lavaldomen där EU–domstolen fällde Byggnads blockad mot ett
skolbygge i Vaxholm.
ILO:s expertkommitté ser med ”stor oro” hur Balpas rätt att strejka i praktiken har begränsats på grund av det överhängande hotet om miljonskadestånd med hänvisning till Lavaldomen och EU–rätten.

British Airways bildade ett franskt dotterbolag för flygtrafik till USA. Facket ville ha garantier för att deras villkor inte skulle försämras. För detta var medlemmarna beredda att strejka.
Då begärde bolaget att domstol med hänvisning till EU–rätten skulle förbjuda strejken och hotade med att kräva 100 miljoner pund i skadestånd.
Helt förståligt vågade man inte strejka för sina rättigheter under sådant hot.

ILO konventioner slår bland annat fast att löntagare har rätt att organisera sig fackligt, att de har frihet att förhandla och att ta till fackliga stridsåtgärder.
Givetvis gäller det också Storbritanien, men deras regering hänvisar till
EU-rätten och Laval domen. En dom som slår fast att rättigheten att förhandla och ta till stridsåtgärder inte på ett "orimligt" sätt får inskränka kapitalets grundläggande rätt att fritt röra sig över gränserna.

ILO:s expertkommitté har i och med konstaterandet gett alla som anser att
EU:s agerande strider mot grundläggande rättigheter för löntagare enligt ILO och
Europakonventionen för mänskliga rättigheter, och som protesterat mot EU:s
lagfästa nyliberalism, rätt.

Björn Elmbrant lyckas väldigt ofta med det han företar sig. Så också med porträttet av Hjalmar Mehr i boken Stockholmskärlek, Bokförlaget Atlas.

Han får mig att omvärdera Hjalmar Mehr i det närmaste helt och hållet. Under hans aktiva tid var det medias rapportering som formade min bild av honom. Det inkluderar bilden av den mest skyldige till att Kungsträdgårdens almar skulle sågas ner för att ge plats för en T-Banestation. Hjalmar hamnade på svarta listan.

Vandalen som rev Stockholm, inte minst det legendariska Klara. Där ställde jag Mehr i skuld trots att jag inte hade någon egentlig relation till Klara, ja i sanningen ingen relation alls.

I boken framtonar en annan bild, bilden av en progressiv socialdemokrat, rentav en socialdemokratisk marxist, en judisk socialist som var emot sionismen.

Att modernisera det trånga, dragiga, mörka ock skitiga Stockholm - och bygga nytt. Ingen utedassromantik utan rent och fint för vanligt folk. Så skulle man ha rätt att bo även om inkomsten var liten. Ungdomsgårdar, dagis, Stadsteater och konst i T-banan är annat som i mycket hade Mehr som arkitekt.

Konstnären Vera Nilsson skrev till Hjalmar 1955, och han lyssnade: "Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott.". Så när Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes dansade Hjalmar Mehr med konstnären Siri Derkert som gjort betongristningarna.

1960 års programförslag var i Hjalmar Mehrs ögon mesigt. Där stod ingenting menade han som inte kunde stått i folkpartiets program. Så vid partikongressen samma år gjorde han klart att en socialdemokrati som avsvär sig socialismen bara blir ett parti "bland andra på det borgerliga samhällets grund".

Kanske något att fundera på även för en del av dagens företrädare.

Exile on Main St. ser åter dagens ljus, om uttrycket tillåts. Ett cd - "nysläpp" där tidigare outgivna spår ingår. Dubbel LP:n har från den 12 maj 1972 när den släpptes setts som ett av Rolling Stones bästa och viktigaste album, alltid i topp när olika "bästa-listor" presenterats. Som stor beundrare av Rolling Stones har det dock aldrigvarit min uppfattning - bra men inte bäst sammanfattar placeringen på min "lista". Let it bleed och Beggars Banquet är två tidigare utgåvor som
tydligare aspirerar på första platsen.
Det som kritikerna i alla tider hyllat är albumets bredd, här finns Rock, Soul, drag åt Folkrock och Country - de sistnämnda s a s inbäddade i Rockmusiken.
Här finns också ett av få tydliga politiska ställningstaganden från Stones i "Sweet Black Angel" = Angeta Davis.

Andra som sticker ut är "Rip This Joint", albumets hitlåt "Tumbling Dice" och "Sweet Virginia".
Värd att omnämna är också "Ventilator Blues" som efter vad jag vet är den enda låt där även Mick Taylor står upptagen som upphovsman.
Exile on Main St. släpptes mellan Sticky Fingers 1971 och Goats Head Soup 1973. Alla från den tiden när Stones arbetat sig fram till att vara den främsta Rock-gruppen. En tid, era, när det mer än någonsin lät Keith Richards, sinnebilden för Rock´n Roll, Mr. Rock´n Roll om någon sådan skulle finnas.

Om omslaget, från Robert Franks bildserie The Americans, finns säkert mycket att säga men jag avstår, bortsett från att det minst sagt bröt med allt vad tidigare omslag heter. Var och en som vill kan leta upp det på nätet och bilda sig en egen uppfattning.
Jimmy Miller, som knappast var en dussinmänniska, står som producent. Vilket verkligt inflytande han hade vet jag inte men med viljor som flera av Stones är kanske ett frågetecken på sin plats. 

Nu har LP:n snurrat på skivtalriken några dagar och från idag CD:n. Helt plötsligt har mina trosvissa "placeringar" av Stones bästa försetts med frågetecken. Exil.....är en jävligt bra "platta/CD".

Det nya materialet återkommer jag till men är i nuläget beredd att, som flera resencenter, påstå att det skulle stå sig gott som egen CD.

Den engelske läkaren Julian Tudor Hart myntade begrepp ”the inverse law of care” 1971 i en legendarisk artikel i tidskriften The Lancet.

"Lagen" beskriver hur kommersiella krafter bidrar till den omvända sjukvård där de med minst behov utnyttjar vården mest:
” Tillgängligheten till bra medicinsk vård tenderar att variera i motsatt förhållande till behovet inom den grupp som skall betjänas av vården. Denna lag om det motsatta förhållandet mellan erhållen vård och vårdbehov är mest uttalad när den medicinska vården är som mest utsatt för marknadskrafter och i mindre utsträckning när denna utsatthet är begränsad. Marknadsanpassning av medicinsk vård är en primitiv och historisk föråldrad form och varje återanpassning till denna skulle förvärra den ojämlika fördelningen av medicinska resurser”

På orginalspråk;

”The availability of good medical care tends to vary inversely with the
need for it in the population served. This inverse law of care operates
more completely where medical care is most exposed to market forces, and
less so where such exposure is reduced. The market distribution of medical
care is a primitive and historically out-dated form, and any return to it
would further exaggerate the maldistribution of medical resources.”

Den ojämnlika vård som införts i Stockholm och som regeringen vill exportera till övriga delar av landet får ett befogat dråpslag i ett specialnummer av Socialmedicinsk Tidskrift. Detta av Göran Dahlgren, en av världens ledande
forskare i sjukvårdsfrågor.
Vårdföretag har, av politikerna, fått ensamrätt att lägga sina läkarmottagningar där de kan tjäna mest pengar, samtidigt som de folkvalda förbjudit sig själva att styra lokaliseringen - allt under namnet av "valfrihet".

"Tyvärr beskriver inte dessa politiker hur man som patient kan välja en vårdcentral som inte finns", skriver Dahlgren. I praktiken alltså sämre tillgänglighet där behoven är störst.
Borgerliga politiker och alltför många socialdemokrater utgår från en tes, som uppenbarligen aldrig behöver bevisas, den att upphandling från privata bolag är mest kostnadseffektiva. Men all internationell forskning talar för motsatsen, budgetstyrda offentliga system är bäst på att hålla nere kostnader, påpekar Dahlgren.

Driften av privata S:t Görans sjukhus var i det närmaste dubbelt så dyr som de offentligt drivna sjukhusen, enligt landstingets revisorer.
En genomgång av 317 internationella studier kan inte visa att den kommersiellt drivna vården är mer kostnadseffektiv än den offentliga. Talet om "mer vård för pengarna" gränsar till medveten lögn
Resultatet av privatiseringar och vinsthunger kan den som vill  utan större svårighet se i Stockholms stad där det är en extrem koncentration av offentligt finansierade läkare och annan kvalificerad vårdpersonal i höginkomstområden som Östermalm i centrala Stockholm.

3-2 mot Degerfors på Nya Parken betyder naturligtvis fortsatt serieledning för Superettans största överraskning i vår. Framför allt i första halvlek spelade IFK lysande fotboll.

Expertisen dissade IFK Norrköping inför seriestarten, men lagkapten Daniel Bamberg har hela tiden trott på sitt "Peking". Nu har laget samlat 16 poäng på sina sju inledande matcher och IFK vräker in mål, 15 så här långt.

Vi som hade förmånen att se matchen (dessvärre bara på TV) kan konstatera att;

Bambergs steg, ryck, passningar och dragningarna förde tankarna till den heta sommaren 2007. Då hade han sin, hittills, bästa tid i IFK. Inget talar för att Daniel inte kan överträffa den.

Jag hade aldrit i mitt liv tänkt, eller föreställt mig, att återge ett av mina egna blogg inlägg - men nu gjör jag det. SVT:s lögner är skälet - hoppas någon tvivlare söker sanningen.

(F ö vore det trevligt med något högre nivå på SVT:s Debatt).

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola, visar i  "Kampen om sjukfrånvaron" socialpolitisk nutidshistoria. Med fakta visar han hur debatten om sjukfrånvaron felaktigt tog steget från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk.

Han visar hur framförallt borgerligheten genom ett onyanserat debattklimat ledde politikerna att fatta beslut på bristfälliga och i vissa fall direkt felaktiga grunder.

Det är ingen överdrift att påstå att sjukfrånvarodebatten körde i diket. Frågan är; när träder DN och borgerliga politiker fram och säger - Vi hade fel!?

Nu ger Björn Johnson en korrekt bild av det som vid millennieskiftet kallades för ”den galopperande sjukfrånvaron” - men dessvärre har den nyliberala bilden fått stora, närmast katastrofala, konsekvenser för hela sjukförsäkringssystemet.

Vad som inte kom fram i debatten var att antalet nya sjukskrivna faktiskt
inte hade ökat särskilt mycket. Istället var det rehabiliteringsarbetet ute
på arbetsplatserna som hade havererat, med allt längre
långtidssjukskrivningar som resultat.

Studien omfattar tiden från 1995 och framåt. De påståenden som var
vanligast i medierna och den offentliga debatten jämförs med statistik och
resultat från bland annat arbetsmiljöforskning, sociologi, statsvetenskap
och nationalekonomi. Många påståenden saknade stöd i statistiken: tvärtemot
vad som påstods i debatten minskade till exempel antalet nya sjukskrivna
arbetslösa under den här tiden.
– Medierna har inte skött sin granskande uppgift, och politikerna har i sin
tur grundat sina beslut på en felaktig och överdriven bild av problemet,
säger Björn Johnson.

Widar Andersson i Folkbladet, som jag alltmer sällan är överens med, skriver här i en ledare några kloka rader; "Kanske kan Björn Johnsons bok bidra till att det verkliga problemet - den långtidssjukskrivna människans situation - kan närma sig den politiska debattens centrum. Jag hoppas att det blir så".