Tour de France 2009 startar lördagen den 4:e juli, med en 15 km lång
enkelstart på en kuperad rundsträcka i Monaco. Lär inte vara någon
avgörande del, merän för den gula ledartröjan i början av tävlingen.
Tråkigt är att Thomas Lövkvist petas av sitt team, Team Columbia, från
Touren. "De satsar på Cavendish fullt ut. En rejäl käftsmäll", sa Lövkvist
till eurosport.se.
Roligt är  däremot att få lyssna till de synnerligen kompetenta och roliga
kommentatorerna Anders Adamsson och Roberto Vaccih (borde kanske stått i omvänd ordning). Glenn  Strömberg och Peter Nahlin är de enda "experter" som når samma klass.

Även om sommarsolen lockar är det värt att "offra" någon e.m framför TV:n och Touren!

Avslutar med en Jim Carrrol höjdare (om du inte "vet vem Jim C. är, ta dig tid att lyssna) - även om den inte har ngt. med Touren att göra. Lär bara finnas 3 vinyl med Jim C. - jag har samtliga!Jo då!

Ett starkt skäl att älska speedway är att den behållit närheten till
rötterna. När fotbollens utövare trugar och ber att bli accepterade som
åtminstone medelklass står speedwayen stadigt med båda fötterna på jorden.
Ytterligare skäl att ha svårt att ta svenska fotboll på allvar och där en
avmätt axeltyckning egentligen säger allt som finns att säga, är den idag
totala tomheten efter en "riktigt bra spelare", efter en Tomas
Brolin - en världsspelare och den till dags datum siste store svensken på
fotbollsplanen.
Vore enkelt att lägga ett klassperspektiv på jämförelsen, på hur stora och
små "bruksorter" i speedwayen behållit närheten till publiken och varit ett
flaggskepp för orten. När ser man fotbollens slipsprydda fjutt-nissar och
direktörs wannabees sitta timman före en elit match, rentav en VM-match,
och skriva autografer och diskutera dagens tävling med de hängivna älskarna av sporten?

Dock, sådan är närheten inom speedwayen, alla ser
nödvändigheten av den andre - ingen herre ingen dräng. Där finns plats för
autografskrivande, ett ord med en supporter eller bara en vinkning till en
kompis, för att strax därefter likt gladiatorer möta de övriga "ryttarna"
på arenan.
Allvarligare än så är det inte.Allvarligare än så behöver inget utövande vara.

Visst handlar även speedway om ära och pengar och längtan till de stora arenorna, men framförallt präglas drabbningarna av lust - att verkligen älska det man sysslar med. Både hos utövare och publik.
Fotbollens lägre serier har ibland lyckats behålla något av denna charm,
där det finns plats för lirare och där ordföranden går runt med hatten och
ber åskådarna bidra med en tia eller två.
Där, precis som på speedway tävlingar, talar publiken med varandra. Inte
gapigt och aggressivt som vid många andra arrangemang, utan med kunskap och intresse för åskådargrannens redogörelse att så eller så åkte de här kilarna, det här laget, på Kråkvilan eller Ljungheden.
Runt speedway ovalerna "blands" supportrar, där har Vargsupportern ett
Lejon som granne, Rospiggen en Kumla-Indian. Flaggor, kepsar och halsdukar blandas runt arenan till ett färgglatt skådespel. Tankar, åsikter och erfarenheter utbyts och bryts i ett för alla berikande samtal. Applåder för en femetta av hemmalaget, självklart, men också för en från motståndarna. Där finns - trots den intensiva kampen på banan - idrottens/sportens förbrödring.

Göran Greider beskriver sporten som en demonstration av folklig kultur. Går
knappast att uttrycka bättre. Möjligen skulle det vara den legendariska
speedway ledaren Arne "Varg-Far" Bergströms yttrande att "har jag inte rätt
så får jag det".

Få, om ens någon, är en bättre röstmagnet för borgerligheten och därmed en mästare att ge allt vad vänster heter ständiga dolkhugg, än den synnerligen måttliga politiker Margot Wallström. Först berömmer hon borgarnas "EU-politik" som bättre än Socialdemokraternas och nu har hon mage att söka, och därefter få, dispens från strandskyddet.
Samma strandskydd som bare 17 procent av Svenskarna vill försämra, 12 procent av hennes partikamrater i Socialdemokraterna. Tydligen är det så att når man bara in i den politisk- och ekonomiska nomenklaturans innersta kärna behövs inga kvalitéer för att med lätthet passera förbi regler och regelverk. Att Margot skulle fundera utifrån moral i någon bemärkelse är inte sannolikt. Det har hon sedan länge visat att det är inget som besvärar henne om det står i vägen för de egna önskemålen.

Då är det betydligt trevligare med Pretenders!

Det är tragiskt att läsa att de svenska legoknektarna som befinner sig i
Afghanistan bl a finns där "för kvinnofridens skull". Det är lika sant som när Mussolini i NF lät säga att Italien genom sina soldater skulle avskaffa slaveriet i Abessinien.

I Aftonbladet 081110 skrev Jan Myrdal att "Om regeringen vill hjälpa kvinnor ur elände utomlands, skicka då trupp till Hamburgs Reeperbahn", därtill sakligt konstaterande att det inte går att frälsa folk med k-pist.

I ockuperade länder som Afghanistan, Irak och Palestina formeras
motståndet. Det möts många gånger med oförståelse och länderna anses inte
ha rätt att försvara sig. Vad som är politiskt korrekt att tycka har redan
innan TV-krigen regisserats färdigt basunerats ut över världen, oftast av
den enda kvarvarande militära stormakten. Lydiga journalister, som blir
lyckliga när de bjuds på en förstaklass resa med flyg, har åter
prostituerat sig och utfört vad de blivit tillsagda. Ja inte alla,
fortfarande finns en och annan hedersknyffel även i detta skrå.
Under 1940 talet bekämpade motståndsrörelsen i Norge Tysklands ockupation.
Ansedda som hjältar var de med och kastade ut de nazistiska ockupanterna.
En av dessa var Max Manus vars insats "speglas" i den norska succefilmen
med samma namn.
Dagens ockupationer skiljer sig inte från Nazi-Tysklands - sannolikt gör
inte heller motståndskampen det. Definitionen av hjältar är densamma även
om lydiga redskap vill svärta glorian.

Förmodligen behövs inga ord.

Bara för att den är så bra!

Sällan, kanske aldrig, har en rubrik varit mer korrekt!