Ett skäl att "återuppliva" en nästan död Blog är;

Eric Bogle och en av de starkaste fredssånger, anti krigssånger, som finns.

En bjudning på 3 favoriter, Kenny syns mest på slutet!

Är det så att den nyfödda får namnet Estellle för att hedra Folke Bernadotte skall jag för en gångs skull inte raljera med pseudoföreteelsen Silvia och grabbarna.

Lite historiska fakta; som FN:s fredsmäklare i dåvarande Palestina/Israel mördades Folke Bernadotte  av judiska terrorister den 17 september 1948 i Jerusalem. Han försökte skapa en så rättvis och rimlig lösning  på hur palestinier och judar skulle kunna leva tillsammans i Palestina. Bl a föreslog han klokt nog att Jerusalem skulle bli en gemensam stad. För detta blev han hatad i Israel.

Folke Bernadotte dödades i ett attentat mot honom i hans bil då den passerade Palmeh Street i Jerusalem. En jeep ställdes plötsligt i vägen. En attentatsman sprang fram och avrättade Folke Bernadotte med en kulsprutepistol.

Det var terrorgruppen Sternligan som utfärdade dödsdomen och attentatet mot Folke Bernadotte. Yitzhak Shamir var en av de tre. Han blev senare Israels premiärminister (1983–1984, 1986–1992).

Yehoshua Cohen som sköt Folke Bernadotte dömdes aldrig. I stället blev han folkhjälte och vän till och livvakt åt David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister. Man häpnar!

Då Dag Hammarskiöld i sitt FN uppdrag tvingats träffa Cohen lär han efteråt ha sagt ”Vilka lymlar, hit kommer jag aldrig mera.”

Efter mordet på Folke Bernadotte visste Palestinierna vilket öde de skulle möta, kunde Israel mörda Folke Bernadotte fanns ingen gräns för deras våld.

En intressant paralell är att till, den idag förvisso ifrågasatte, Raoul Wallenberg har Folke Bernadotte ofta hamnat i periferin. Israeler har från tiden av Israels tillkomst utpekat honom som nazist därför att han förhandlat med SS-chefen Heinrich Himmler. Detta för att utverkade frigivning och utväxling av runt 15 000 - 20 000 krigsfångar från tyska fångläger och undan gaskamrar, däribland också judar.

Utan att på någotvis förringa Raoul Wallenbergs gärning är det ändå av vikt att känna till att han till och med bjöd judeutrotningens främste bödel, Adolf Eichmann, på middag hemma hos sig.

I min värld är Folke Bernadotte, med de fel och brister varje människa har, en verklig Hedersman!

Men det är väl som alltid med staters syn på saker och ting - särintresset ljuger aldrig.

Mitt Romney som vill bli Republikanernas presidentkandidat ger oss upplysningen att han tänker "styra" USA som ett företag. Nu är inte hans bakgrund som "företagsledare" speciellt imponeraande - nedlagda företag och arbetslöshet (bara att googla).

Den siste president, inte bara kandidat utan också president, med den bakgrunden och som uttryckte samma korkade tanke var mig veterligt Herbert Hoover (1929 - 1933). Inte så att jag tror att han var orsak till den förestående depressionen - men å andra sidan går det inte att hitta någonting som visar att han motverkade den.

Ur ekonomiskt perspektiv kan man med fog hävda att hans "efterträdare" Franklin Delano Roosevelt gav världen en möjlighet som man tyvärr, med USA och numera EU i spetsen, inte tog!

Då är Stockholm Norra bättre.

Andra besöket på Nefertiti i Göteborg föll lika väl ut som det första, då var det Arlo Guthrie på scen, igår var det Träd, Gräs och Stenar, http://www.tgs.nu/index.html Första halvan med Jakob Sjöholm, Sigge Krantz (minns Stockholm Norra), Reine Fiske och Thomas Mera Gartz - lysande trots medhörnings problem, ja lysande är i underkant. Detta unika band som aldrig gör någon besviken. Efter paus förstärkta med Thomas Tidholm var musikaliskt annorlunda men otvivelaktigt en stund av trivsel.

En helkväll man aldrig glömer.

Spenderade en planerad och synnerligen lyckad kväll den 18 januari på Nefertiti i Göteborg för att se och lyssna till Arlo Guthrie. OK, omedelbart ett svar till alla tvivlare;  En spelning värd högsta betyg!
Arlo Guthrie är lika underhållande mellan låtarna som när han sjunger. En blandning av gamla, många gånger magiska, historier och spontana infall gör att han trollbindande från början till slut - på Nefertiti knappt 2 timmar.

Hans fingerpicking är utmärkt och ackordspelet på den tolvsträngade gitarren fångar exakt vad texten kräver.
Visst har sången blivit raspigare - allt annat hade varit märkligt.

Att hans nya cd inte är lika lysande som Arlo är live är lätt att ha överseende med. På scen är det ruffigt och naket och.....vackert.
Nog lyfter taket när Arlo framför Steve Goodmans City of New Orleans och bjuder på en rolig historie om hur de träffades. Vidare får vi en snabb Coming in to Los Angeles (Running Down the Road 1969) och Woodys This land is your land - ja i alla fall första och sista versen med lysande "snack emellan".  Stort bara att få höra sonen framför den.

Då har vi redan fått Pretty Boy Floyd (kanske den bästa sång som någonsin skrivits), hans och många andra av kultur-USA:s stöd för occupy-rörelsen, ja allt detta gör knappast kvällen sämre.