Har nyligen läst Mian Lodalens bok "Dårens Dotter". En beskrivning av EN barndom. Utger sig inte för att vara något annat än hur ett barn upplevde och minns en begränsad tid. Varken sannt eller falskt. Kanske också delvis "romantiserat" eller "skarvat".

Välskrivet av en vass penna och när så behövs en vass tunga. Humor varvas med det som måste anses som tragiskt men ändå inte tungt. Roligt skrivet även när det är som jävligast. Starka personer (barn) som vägrar ge upp där många andra gjort det. Vilja, ibland anpassning men aldrig hopplöshet.

En jäkligt bra bok!