När den andliga/kulturella nöden är som störst finns alltid Åsa Linderborg.
Många gånger räcker det med en rad så blir det man funderat kring så
tydligt, nästan självklart. Som nu när berättelser om pappor markerat sin
plats på bokhandels- och utlåningsdiskar. Då gäller det att  med öppna ögon
se vad som är vad.

Jag tänker närmast på Slas, Stig Classon och på sonen Nils bok - Blåbärsmaskinen. Vad är Slas och vad är Stig - pappan? Eftersom jag inte hade någon personlig relation till Stig är det alltså Slas som följt mig eller jag följt, som jag läst och vars bilders egenhet alltid varit lika lockande för blicken. Nu har Nils komplicerat bilden. Genom att ge sin berättelse rämnade för ett ögonblick den Slas jag "skapat"….. eller?
Men det är hans bild, lika sann som någon annans, kanske vad gäller Stig
sannare, men vad gäller Slas, författaren och konstnären, är vi alla lika
sanna i vår subjektiva betraktelse. Eller är det så att vi som uppskattar
Slas inte vill, eller inte kan, ta till oss någon annan bild än den vi
"skapat" av Slas och utan att egentligen märka det låtit den gälla också
för Stig? 

För egen del tror jag inte det. Däremot kan jag dela den uppfattning Åsa L. Framförde i Aftonbladet den 10 mars.
- "Jag kan bara tala för mig själv. Jag tycker om Slas (…..). Jag har dock
aldrig trott att det kärvt gemytliga författarjaget är identiskt med
människan Stig Claesson. Jag har överhuvudtaget aldrig funderat över hur
Slas var privat, kanske för att han inte exploaterade sig i media".

Därmed kan Slas fortsätta att sprida den humanism hans böcker andas.