Vi kan konstatera att kriget i Afghanistan nu är inne på sitt tionde år. Det är en lång tid och ett långt lidande för det Afghanska folket. Det är lika länge som första och andra världskriget tillsammans pågick. Idag är det det största pågående kriget i världen. USA och 47 allierade angripare deltar. I första hand är det väststater.

Som det tycks trappas kriget upp år från år med allt fler utländska ockupations knektar och kräver fler och fler, främst civila, afghaners liv. Men också fler och fler dödade bland de utländska knektarna.

Man får idag vara i det närmaste blind om man inte ser att det handlar om ett ”klassiskt” kolonialkrig mot ett av världens fattigaste länder. Så långt ifrån som något kan vara av vad som skulle kunna definieras som svenskt säkerhetspolitiskt område. Ändå har det framförts som argument för svenskt deltagande.

Att regeringen saknar politisk vilja att delta i FN:s fredsbevarande operationer är idag lätt att konstatera. Dessutom innebär deltagandet i övergreppen mot
Afghanistan att det inte finns resurser heller.
Kriget i sig är uppenbarligen motivet för Svenskt deltagande i Afghanistan.
Tydligen vill regeringen kvalificera Sverige för framtida militära operationer i världen, till ytterligare drängtjänst åt USA och Nato. Allt det vackra talet om demokrati, kvinnors rättigheter, skolor och så vidare, som regeringen tidigare fört fram är uppenbarligen bara till för att få kriget acceptabelt för svenska folket.

Men det är värt att veta att opinionen mot kriget växer såväl i USA som i Europa. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien ligger siffran för de som är emot kriget på mellan 60 – 70%.
Inte så konstigt att de styrande i USA, EU och Sverige inte vill tala om
övergreppet mot Afghanistan.