Tour de France 2009 startar lördagen den 4:e juli, med en 15 km lång
enkelstart på en kuperad rundsträcka i Monaco. Lär inte vara någon
avgörande del, merän för den gula ledartröjan i början av tävlingen.
Tråkigt är att Thomas Lövkvist petas av sitt team, Team Columbia, från
Touren. "De satsar på Cavendish fullt ut. En rejäl käftsmäll", sa Lövkvist
till eurosport.se.
Roligt är  däremot att få lyssna till de synnerligen kompetenta och roliga
kommentatorerna Anders Adamsson och Roberto Vaccih (borde kanske stått i omvänd ordning). Glenn  Strömberg och Peter Nahlin är de enda "experter" som når samma klass.

Även om sommarsolen lockar är det värt att "offra" någon e.m framför TV:n och Touren!

Avslutar med en Jim Carrrol höjdare (om du inte "vet vem Jim C. är, ta dig tid att lyssna) - även om den inte har ngt. med Touren att göra. Lär bara finnas 3 vinyl med Jim C. - jag har samtliga!Jo då!

Ett starkt skäl att älska speedway är att den behållit närheten till
rötterna. När fotbollens utövare trugar och ber att bli accepterade som
åtminstone medelklass står speedwayen stadigt med båda fötterna på jorden.
Ytterligare skäl att ha svårt att ta svenska fotboll på allvar och där en
avmätt axeltyckning egentligen säger allt som finns att säga, är den idag
totala tomheten efter en "riktigt bra spelare", efter en Tomas
Brolin - en världsspelare och den till dags datum siste store svensken på
fotbollsplanen.
Vore enkelt att lägga ett klassperspektiv på jämförelsen, på hur stora och
små "bruksorter" i speedwayen behållit närheten till publiken och varit ett
flaggskepp för orten. När ser man fotbollens slipsprydda fjutt-nissar och
direktörs wannabees sitta timman före en elit match, rentav en VM-match,
och skriva autografer och diskutera dagens tävling med de hängivna älskarna av sporten?

Dock, sådan är närheten inom speedwayen, alla ser
nödvändigheten av den andre - ingen herre ingen dräng. Där finns plats för
autografskrivande, ett ord med en supporter eller bara en vinkning till en
kompis, för att strax därefter likt gladiatorer möta de övriga "ryttarna"
på arenan.
Allvarligare än så är det inte.Allvarligare än så behöver inget utövande vara.

Visst handlar även speedway om ära och pengar och längtan till de stora arenorna, men framförallt präglas drabbningarna av lust - att verkligen älska det man sysslar med. Både hos utövare och publik.
Fotbollens lägre serier har ibland lyckats behålla något av denna charm,
där det finns plats för lirare och där ordföranden går runt med hatten och
ber åskådarna bidra med en tia eller två.
Där, precis som på speedway tävlingar, talar publiken med varandra. Inte
gapigt och aggressivt som vid många andra arrangemang, utan med kunskap och intresse för åskådargrannens redogörelse att så eller så åkte de här kilarna, det här laget, på Kråkvilan eller Ljungheden.
Runt speedway ovalerna "blands" supportrar, där har Vargsupportern ett
Lejon som granne, Rospiggen en Kumla-Indian. Flaggor, kepsar och halsdukar blandas runt arenan till ett färgglatt skådespel. Tankar, åsikter och erfarenheter utbyts och bryts i ett för alla berikande samtal. Applåder för en femetta av hemmalaget, självklart, men också för en från motståndarna. Där finns - trots den intensiva kampen på banan - idrottens/sportens förbrödring.

Göran Greider beskriver sporten som en demonstration av folklig kultur. Går
knappast att uttrycka bättre. Möjligen skulle det vara den legendariska
speedway ledaren Arne "Varg-Far" Bergströms yttrande att "har jag inte rätt
så får jag det".