Media har de senaste dagarna refererat till en av landets mest meriterade
forskare, Taipo Salonen, som anser att det går att utrota barnfattigdomen och
enligt hans forskning skulle det kosta uppskattningsvis 15 miljarder kronor. Som en jämförelse har också angetts att det är lika mycket som det skamliga planerade femte jobbskatteavdraget.
Den metod som använts för att få fram summan är Rädda barnens som ser på om
barnfamiljernas disponibla inkomst räcker till det mest nödvändiga.

Barnfattigdom är något som kan få livslånga konsekvenser. EU-statistik har
tidigare visat att 19 miljoner barn inom EU eländet, eller 19 procent,
lever under det så kallade fattigdomsstrecket.
Föga smickrande för ett parlament där ledamöterna nyligen beviljade sig
själva en löneökning på 15 000 kronor i månaden till en redan väl tilltagen
lön.

Vore ett klokt grepp att prioritera barnfattigdomens avskaffande framför skattevadrag för medel- och överklassen förutsatt att man anser att barnfattigdom hör till det förgågna i ett land som Sverige och borde hamna på historiens sophög.

Delar man däremot inte den uppfattningen utan tycker jobbskatteavdraget är viktigare än att bekämpa barnfattigdom skall givetvis medel- och överklass gynnas framför barn i fattiga familjer.

Det kräver inte heller alltför mycket begåvning för att inse att
jobbskatteavdrag bara påverkar barnfattigdomen marginellt eftersom ett
sådant avdrag inte når fram till familjer som har den sämsta ekonomin.

Nu är det bara att välja.