Vi kan konstatera att s k riskkapitalbolagen slåss om landets friskolor för den höga riskfria?! avkastningens skull. "Ett gigantiskt offentligförsörjt semiprivat profiterande, en slags AMS-verksamhet för affärsmän som inte klarar av att driva affär på egen hand” har det kallats.

En mer korrekt beskrivning är svår att hitta. Eller ska inte riskkapitalister ta risker?
Det finns skäl att fundera på vad det leder till när vi inte längre behandlas som
medborgare utan som kunder. Jag är rädd för att resultatet blir en än värre
kommersialisering av synen på samhällets uppdrag. Sanningen är att vi,
otvivelaktigt, i allt för hög grad är redan där.

Det måste ändå vara som medborgare och ingenting annat vi tillsammans ska
försöka formulera gemensamma mål. Eller…..?
Risken är uppenbar att ju mer politikerna underordnar sig ekonomiska
mål desto mer tenderar man att bli en del av förvaltningen, istället för
att vara medborgarnas förlängda arm som kontrollerar förvaltningen.
”Politiken kommer därigenom att avpolitiseras, att bli apolitisk”, har
Bengt Göransson en gång skrivit - det är dessvärre bara att instämma - och
drar slutsatsen att "kreativa personer jagas bort från politiken, och kvar
riskerar att mest bli maktmänniskor".

Även borgerliga tidningar börjar visa olust över krämarmentaliteten i
samhället. Ola Larsmo skrev på DN Kultur att ”förändringen från medborgare
till kund är helt enkelt den viktigaste politiska förskjutning jag upplevt
under mitt vuxna liv”. Och efterlyste en ordentlig politisk debatt om vad
högern och vänstern lägger in i ordet medborgare.
Bara att instämma.