En yrkesgrupp som sällan har rätt när de ställer sina ”diagnoser” och talar om för oss vad som bör göras är nationalekonomer. Deras ordination är dessutom tämligen ensidig. Man skulle genom att begå våld på gymnasietidens filosofiundervisning kunna göra följande slutledning;

Landet X mår inte riktigt bra – här måste sparas – vi får lägga ner sjukvården.

Just så ensidiga är de, nästan alla, av dagens nationalekonomer. Försöker bota infektioner med redan använda, förbrukade, bandage.

Klyftan mellan fattiga och rika tycks inte minskat vare sig inom eller mellan nationer. Så måste det vara säger marknadsliberalerna. Delvis har de rätt – så måste det vara i marknadsliberala, kalla det gärna kapitalistiska, ekonomier. Men så behöver det inte vara.

Varje sekund dör mer än ett barn i vår värld av svält, och undernäring är den vanligaste dödsorsaken även bland vuxna. Det är ena sidan. Men samtidigt i ekonomisk liberal anda ordineras överklassens sällskapsdjur bantningskost. Fläsk och spannmål som inte lönsamt kan säljas på marknaden eldar man med och bördig jordbruksmark läggs i träda eller används till exempelvis golfbanor (jävlas lite med vänner som spelar golf). Det är så marknaden och dess ”osynliga hand” vill ha det. Men som sagt, det behövde inte vara så.