Björn Elmbrant lyckas väldigt ofta med det han företar sig. Så också med porträttet av Hjalmar Mehr i boken Stockholmskärlek, Bokförlaget Atlas.

Han får mig att omvärdera Hjalmar Mehr i det närmaste helt och hållet. Under hans aktiva tid var det medias rapportering som formade min bild av honom. Det inkluderar bilden av den mest skyldige till att Kungsträdgårdens almar skulle sågas ner för att ge plats för en T-Banestation. Hjalmar hamnade på svarta listan.

Vandalen som rev Stockholm, inte minst det legendariska Klara. Där ställde jag Mehr i skuld trots att jag inte hade någon egentlig relation till Klara, ja i sanningen ingen relation alls.

I boken framtonar en annan bild, bilden av en progressiv socialdemokrat, rentav en socialdemokratisk marxist, en judisk socialist som var emot sionismen.

Att modernisera det trånga, dragiga, mörka ock skitiga Stockholm - och bygga nytt. Ingen utedassromantik utan rent och fint för vanligt folk. Så skulle man ha rätt att bo även om inkomsten var liten. Ungdomsgårdar, dagis, Stadsteater och konst i T-banan är annat som i mycket hade Mehr som arkitekt.

Konstnären Vera Nilsson skrev till Hjalmar 1955, och han lyssnade: "Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott.". Så när Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes dansade Hjalmar Mehr med konstnären Siri Derkert som gjort betongristningarna.

1960 års programförslag var i Hjalmar Mehrs ögon mesigt. Där stod ingenting menade han som inte kunde stått i folkpartiets program. Så vid partikongressen samma år gjorde han klart att en socialdemokrati som avsvär sig socialismen bara blir ett parti "bland andra på det borgerliga samhällets grund".

Kanske något att fundera på även för en del av dagens företrädare.